nu är det allvar. måste ta tag i allt. jag bara skjuter undan allting, alla problem som jag inte vågar ta itu med. nu måste det få ett slut. jag blir så rädd för mig själv. för ett år sedan var det aldrig så här komplicerat. jag förstår inte riktigt vad som har hänt. jag sviker mina vänner och folk tappar förtroendet för mig. det har hänt alldeles för mycket konstiga saker den senaste tiden, och jag borde ha lärt mig i början, men nej. jag lär mig aldrig. vet fortfarande inte om jag har det. jag vill i alla fall tro det. jag måste försöka ordna upp saker och ting nu. det kan inte fortsätta såhär. jag vill börja om på nytt.
gick i snöstormen till skolan idag, hade försovit mig, lite med flit men mest inte med flit. sov lite grann på gruppträningen, sitter på matten nu och gör absolut ingenting. precis som på varje mattelektion. och för övrigt kommer Miss Li till umeå open, samt Säkert och älskade Håkan. kommer bli fett.
mamma sjukanmälde mig, sov många timmar, läste i min värdelösa engelska-bok, fick en mobil av mammas jobbarkompis (en samsung, med 2 rader knappar på bredden så den är knasig), ätit lax och försökt töja lite mer, men töjer vill liksom glida ut så jag har tejpat fast töjet mot mitt ansikte, typ.
har ingen aning om vad som händer. vet bara att jag är väldigt förvirrad. men jag försöker att inte tänka för mycket. bara leva i nuet. det är nog det bästa. för övrigt hoppas jag att kvällen blir fin.
körde provlopp idag, hästen felade från start, fick nästan inte ner han i trav igen, vi hamnade efter ganska mkt, han var lat och vi körde i vårat eget tempo, i sista kurvan bröt han lite och det förlorade vi nån sekund på och vi vart definitivt sist. men ändå blir jag inte sur eller arg, kanske lite irriterad. älskar hästen även om det inte är den bästa. ja tack, kalla mig hästnörd.
fick nyss ett samtal av fanny. fick rysningar i hela kroppen och började till och med gråta när hon berättade detta: hon har blivit bortrövad av aliens. hon berättade att när hon var liten vaknade hon mitt i natten av att trappan knarrade och sedan öppnades hennes dörr och det vart bara ljust. sen kommer hon inte ihåg något mer. och alla saker hon beskrev stämmer till 100% på hur andra folk som blivit bortrövade kände sig, såg och upplevde. det fuckar ur. måste samla mig nu.
hittade en kul bild från PL i somras. det var ju så att jag tappade rösten så jag gick till statoil och köpte mig lite hostmedicin som jag drack upp på 2 dagar om jag inte minns helt fel. sen fick cissi gömma den i sin sko för att få in den på campingområdet vilket var väldigt snällt.
jag skulle vilja återuppleva när Kent spelade på PL i somras. det var en sjukt mäktigt upplevelse. men som tur är kommer jag alltid att ha ett minne från den konserten. ett ärr i min vänstra handflata. råkade spetsa mig på något spjutliknade på stängslet (av den anledningen att jag var utanför området och ville väldigt gärna in dit,eller iallafall se lite mer, tillslut kom jag och fanny in). grät mig igenom i princip hela spelningen och efter också, då låg jag och cissi på gräset i en filt och grät och kunde inte riktigt fatta vad vi hade varit med om. vi visste bara att det var riktigt, riktigt fint.
håller på att ta tag i mitt liv. iallafall lite. jag, cissi och fanny har äntligen tagit tag i vårat projekt. det har varit snack ett bra tag, men idag hände det. vi ska bli något, inte bara glida med i strömmen, vi ska visa folket hur bra vi faktiskt är.